Quantcast
Channel: Elin Grelsson Almestad » liberalism
Viewing all articles
Browse latest Browse all 4

Vi måste våga ta debatten om kramliberalerna

0
0

I min vänsterungdom kramades vi aldrig. Vi skämtade sällan. Vi hade nästan ingen kroppskontakt. Mitt gymnasiegäng led snarare av en fobisk misstänksamhet mot att, som vänner, ha fysisk kontakt. På Ung Vänster-lokalen var det inte mycket bättre. Humorn utsträckte sig till trashtalk-skämt om ungmoderaterna som gick i skolkorridoren i kostym och portfölj, samt ett och annat häcklande skämt om nyliberaler. Någon slags kroppskontakt var utesluten. Till skillnad från syndikalisterna, där alla de snygga som spelade i band hade engagerat sig, var vi heller varken särskilt coola eller snygga. De flesta i Ung Vänster var fula commiekids som ratade stil och attraktionskraft till förmån för att hata kapitalismen iklädd Socialist-hoodtröja i för stor storlek och glömma bort att tvätta håret. Åh, vad jag önskade att jag var syndikalist så jag fick hångla lite mer, men så var dessvärre inte fallet.

Min bekantskapskrets i Göteborg består i stort sett uteslutande av människor med någon slags vänsterorientering. Från ekovänster och syndikalister till vänsterpartister och en och annan ljum vänsterliberal, som jag. Jag har förvisso rätt mycket kroppskontakt med somliga av dem och det finns inga människor jag har så roligt med och skrattar så mycket med, men det är alltid en konsekvens av en lång lära- känna-varandra-period, där det tar tid innan vi självklart börjar hejkramas, säga att vi älskar varandra och drar internskämt.

Det var alltså mot denna bakgrund som jag för första gången mötte liberaler. Då menar jag inte mötte som i ledarartiklar och böcker, utan livs levande liberaler. Det var något av en chock. I den värld av de liberaler som jag har lärt känna finns inget utrymme för lära-känna-varandra. Inte heller att vänta in och se vilken nivå andra människor ligger på gällande kroppskontakt, humor eller närhet. Kramliberalerna anfaller utan att fråga och där står du försvarslös inför kindpussar, shots, kränkt-skämt och personhype.
De älskar att ta plats och bryr sig inte om sociala koder, möjligen för att de gärna umgås i grupp där alla är lika obrydda och skrikiga som dem själva. Eller för att alla former av nedtoning och känna in läget skulle kunna vara ett uttryck för den svenska lagomheten och jante-lagen och är det något som kramliberaler hatar så är det lagomhet och jante. Det är bara att gilla läget och låta sig överösas av kindpussar, bjudsprit, offerkofte-skämt och stories om gruppsex på någon inofficiell liberalträff med karaoke och shots och låtsas som att man inte chockeras av dem.

Men för att förbereda den läsare som ännu inte stiftat närmare bekantskap med en kramliberal har jag utkristalliserat några fundamentala drag i deras persona, som en hjälp på traven:
1. Kramliberalen älskar kroppskontakt.
Det säger ju sig självt och hörs på namnet. Kramliberalen skakar sällan hand. Istället kastar de sig över dig, likt en uppspelt Golden Retriver, och kramar om dig. Finns du på Twitter, och har skrivit någon text som kan närma sig liberal, är risken stor att kramen blir lång och ackompanjeras av en och annan kindpuss. Det här är alltså bara hälsningsriten. Finns det alkohol med i bilden är risken stor att du, innan kvällen är slut, kommer att ha blivit smekt på låret, pillad i håret, upphånglad och erbjuden gruppsex. Kramliberaler älskar människor, särskilt om de är snygga och har ett medianamn, och eftersom merparten av dem är mer eller mindre polygama älskar de även att försöka ligga med dig. Möjligen kan de numera ha en monogam relation alternativt ha en läggning som gör er inkompatibla. Då nöjer de sig med lite smek och teaserflirtande.
2. Kramliberalen är “frispråkig”.
Som tidigare angett bryr sig kramliberalen inte särskilt mycket om sociala koder och uppförandenormer. Kramliberalen ska synas och höras, ner med jante för nu tar jag en GT till och pratar om statens förtryckande makt! Efter lite mer alkohol är kramliberalen mindre intresserad av samhället och mer intresserad av att sjunga 90-talshits och prata om sitt sexliv, men huvudsaken är att det inte är anpassat till någon uppförandenorm överhuvudtaget. Eftersom kramliberalen gärna färdas i flock är detta sällan något problem, då alla beter sig likadant.
3. Kramliberalen älskar att hypa andra kramliberaler.
Minns ni högstadiet när tjejgänget ständigt skulle gruppkramas och kalla varandra bästis? Ungefär så fungerar även kramliberalerna. Ord som “bästa” och “finaste” flyger omkring i luften och i Twitterfeeden, man “älskar varandra” för minsta välriktade skämt mot Beatrice Ask och man har “underbara dejter” med varandra i tid och otid. När du första gången blir kallad “finaste” av en kramliberal kan det kännas både chockerande och obekvämt, men med tiden vänjer du dig vid att det är ett adjektiv som omfattar de flesta som någon gång sjungit karaoke i Almedalen eller skämtat om översittarpolitik.
4. Kramliberalen är “rå men hjärtligt”.
Detta riktar sig mot alla, inklusive kramliberalen själv. Självdistans och distans till det mesta utgör en viktig del av kramliberalens persona. Allt som skulle kunna tas på allvar skämtar kramliberalen effektivt bort. Försöker man ta in en gnutta allvar, såsom strukturella hinder, i diskussionen finns det en överhängande risk att kramliberalen skämtsamt distanserar sig med begrepp som “offerkofta” och “vadå, är du kränkt eller?”.
5. Kramliberalen är härlig.
Det här är det viktigaste i kramliberalens karaktär. Kramliberalen uppfattar både sig själv och andra gelikar som “härliga”. De uppfattas också av andra på det sättet. Deras översociala, flirtiga sätt att bemöta människor, ständiga skämt och konsten att frispråkigt bjuda på sig själv utgör vad som kan sammanfattas i begreppet “härlig”. Ständigt glada och tjoande driver de runt från krog till krog med ett champagneglas i handen och det enda mörka molnet på deras himmel utgörs av för tidiga stängningar, på grund av förtryckarstaten i Sverige. Livet är en fest, säger den härliga kramliberalen. Det är väl själva fan att gråsossar och vänstertjurare inte kan se det, utan fortsätta tjata om kollektivt ansvar och strukturella hinder.

Sådana är de, kramliberalerna. En betydande del av den svenska mediasfären och numera min bekantskapskrets. Precis som den glada Golden Retrivern som aldrig slutar hoppa och skälla är de stundtals tröttsamma, men sedan lägger de huvudet på sned och gläfser om gratissprit och kallar dig “finaste” och då smälter du likt förbannat. Man älskar ju dem ändå, de små liven.


Viewing all articles
Browse latest Browse all 4

Latest Images

Trending Articles





Latest Images